Fel att kritisera en enskild läkare

Kommentar till Replik 2017-08-21 nedan:

Vi har efter övervägande valt att göra ett inlägg i en mycket känslig debatt. En fråga som varit känd sen länge – men sällan diskuteras.

Vi är inte bekväma med att det inom svensk vård verkar råda oklarheter kring det juridiska moment 22 som har uppstått när abortgränsen och gränsen för livsuppehållande åtgärder tangerar varandra vid v. 21+6
Särskilt inte eftersom man inte kan uppskatta en graviditets längd mer exakt än ca 5 dagar.

Efter att ha läst debatten som förts de senaste dagerna är det vår uppfattning att ett antal förlossningsläkare och barnläkare inte heller är helt överens om vad som gäller vid sena aborter. Plötsligt har vi en situation där det skiljer sig över landet. Vi vill ha tydlighet. Varken föräldrar, förlossningsläkare eller barnläkare ska uppleva en gråzon.

Därför vill vi att socialstyrelsen bjuder in alla parter för att dra upp fasta långsiktiga rekommendationer. Eller hitta andra lösningar än den olyckligt mest uppenbara. Nämligen att behöva sänka abortgränsen till v. 20 vilket skulle drabba en mängd människor i en redan utsatt situation.

Vi är för en stark aborträtt i Sverige och kvinnans val att själv bestämma över sin graviditet. Och att det inte ska finnas någon tvekan att alla därefter står bakom hennes beslut.

REPLIK DN DEBATT 19/8.

Gränsen för livsuppehållande vård och gränsen för abort får inte tangera varandra. En lösning, om än oönskad, skulle kunna vara att sänka abortgränsen till vecka 20, skriver Karl Rombo, vice ordförande, Svenska Prematurförbundet.

Med stigande förvåning läste vi hur sju tunga namn från Karolinska Universitetssjukhuset väljer att kritisera en enskild läkares handlande istället för att med dialog bidra till att lösa ett svårt etiskt dilemma.

Den sista veckan för abort och den första graviditetsveckan när man börjar rädda för tidigt födda barn tangerar i nuläget varandra trots att man inte kan uppskatta en graviditets längd så exakt att de inte skulle kunna överlappa varandra. Det betyder i praktiken att två av varandra oberoende barn födda i samma graviditetsvecka, på samma sjukhus kan nekas alternativt erbjudas livsuppehållande vård, allt beroende på vårdnadshavarens önskemål. Man behöver varken vara abortmotståndare eller medicinsk expert för att inse att detta är ohållbart i längden. Hur blev det så här och vad kan vi göra åt det?

I decennier rådde oenighet bland Sveriges universitetssjukhus om hur tidigt man kunde rädda ett för tidigt fött barn. Något som skapade stora problem för familjer när deras barn kunde räddas i ett län, men inte i ett annat. När Svenska Neonatalföreningen, företrädare för neonatalläkarna i Sverige, slutligen lyckades nå konsensus om från vilken graviditetsvecka livsuppehållande insatser skulle sättas in var det ett avgörande steg och en stor lättnad för många föräldrar. Numera sätts alla resurser in från v. 23+0 och om ansvarig läkare bedömer det som möjligt redan från v. 22+0. Det handlar alltså om en central rekommendation som kommer ligga till grund för utredningar och visa om detta är en korrekt gräns för livsuppehållande insatser eller om den bör justeras åt något håll. Ansvaret och beslutet att rädda varje barn måste vila på en så solid vetenskaplig grund som möjligt.

En helt ofrånkomlig synpunkt från vår sida blir därför att gränsen för livsuppehållande vård och gränsen för abort inte får tangera varandra. Idag är det svårt, att bortom allt tvivel, uppskatta längden på en graviditet med en mer exakt felmarginal än några dagar, varför det bör finnas en tydlig marginal mellan respektive gräns. Även om antalet aborter under vecka 21 som drar ut på tiden in i vecka 22+0 är ytterst få blir Svenska Prematurförbundets slutsats att en lösning måste diskuteras. En sådan lösning, om än oönskad sådan skulle kunna vara att abortgränsen, som en följd av den avancerade neonatalvården skulle behöva sänkas till vecka 20. Åtminstone så länge som för tidigt födda barn räddas från vecka 22+0. De allra minsta barnen i Sverige behöver få ett rättssäkert omhändertagande.

Det har även framförts i DN 2017-08-18 att problemet skulle vara att en enskild läkare feltolkat hälso- och sjukvårdslagen och att det inte skulle finnas lagrum att gå emot en vårdnadshavares vilja och rädda ett barn som planerats för en abort. Däremot diskuteras inte krocken mellan abortgränsen och den för livsuppehållande vård alls. En myndig person som anses kunna redogöra för sina behov i Sverige kan välja att avstå livsuppehållande behandling, men det är ytterst sällan eller aldrig som en vårdnadshavare skulle kunna neka sitt barn livsuppehållande vård om prognosen ger det minsta utrymme till fortsatt värdigt liv. Det finns många exempel på detta så som när barn nekas blodtransfusioner av religiösa skäl eller föräldrar till för tidigt födda barn som inte vill att deras barn ska leva vidare.

Trots att de aborter där barnet föds fram levande enligt Socialstyrelsen och Göran Ewerlöf är felaktigt utförda är det efter förlossning icke desto mindre ett levande barn. Om prognosen ger utrymme är det då vårdens plikt att först och främst företräda barnet och dess behov. Barnets rätt till hälso- och sjukvård har tydligt företräde framför vårdnadshavarnas eventuella nekande enligt Socialstyrelsens meddelande nr 7 (2010) Det är en grundprincip som används dagligen och som är viktig att beakta inte minst för svensk neonatalvård.

Vi är måna om att den konsensus kring livsuppehållande vård som utarbetades 2016 avseende de förtidigt födda barnen består mellan samtliga universitetssjukhus i Sverige. Därför hoppas vi att debatten inte förminskas till att kritisera en enskild läkares ställningstagande utan att Socialstyrelsen bjuder in oss i Svenska Prematurförbundet tillsammans med Svenska Neonatalföreningen, SFOG och andra berörda parter, för att granska gränsdragningen och skapa fasta och tydligare rekommendationer som kan bestå över tid. Både när det gäller rutiner vid utförandet av sena aborter eller justeringar av tidsgränser som avgör om ett barn ska räddas eller inte är angelägna frågor som behöver få ett entydigt svar för barnens, men också de anhörigas skull.

Konsekvensen av en sänkt abortgräns är i sig olycklig. Den kommer ofrånkomligen att drabba ett antal föräldrar som tvingas avsluta sin graviditet i ett sent skede, men det finns även andra lösningar och att inte våga tala om problematiken skulle i längden vara oetiskt och juridiskt ohållbart. Är det möjligen priset Sverige får betala för världens bästa neonatalvård och är vi i så fall beredda att göra det?

Karl Rombo, vice ordförande Svenska Prematurförbundet och intressepolitiks talesperson.